Jag saknar inte den gamla även om den nya har mycket ilska inom sig. Det som räknas är att blicken, läpparna, ansiktet och tårarna känns igen, mer behöver jag inte.

Det var länge sedan jag skrev här, dåligt av mig. Det är nyår snart och jag måste summera mitt år. Mitt bästa år på länge och mitt sämsta. Jag hittade mitt hem och jag blev tvungen att lämna det för att jag alltid ska förlora för att jag ska inse värdet.
Jag är inte vilsen längre utan bara förvirrad. Jag står bland många kartonger och jag vet inte vilken jag ska packa upp först. Det må hända att jag inte riktigt ser skogen för träden, men jag vet att den är där.
Min största tillgång det här året var självinsikt. Att veta gör ont men det lämnar inga ärr. En till sak jag borde göra snarast är att rensa garderoben. På både gammalt och nytt. Släppa taget och gå vidare är mycket svårare än vad jag vill tro.

Jag hör mig själv beskriva en person som inte längre finns, men som jag på något sätt vill ha kvar, varför vet jag inte än. Svaret visar sig när tiden är inne. Det gör det alltid, fast man tvivlar starkt på det. Man letar på fel ställe, helt enkelt.
Å andra sidan kan det vara rädsla, när man håller kvar vid något gammalt, rädsla för förändring. Vem blir jag för dig om jag förändrar det du har lärt känna och älska? Blir man lämnad eller mera älskad?
Det är en konst att stå upp för en förändring, att möta all tvivel och alla åsikter. Alla hårda ord och all kritik. Står man inte fast vid det som känns som ett brännmärke i hjärtat, tappar man bort sig själv. Alla har inte turen att hitta sig ännu en gång.

Nu är jag trött men jag ska fortsätta med att sätta ord på mina känslor. En annan dag, en annan känsla och en annan låt. Förhoppningsvis ungefär samma tjej.