Hej hej! Detta kan bli ett långt inlägg. Har väldigt många tankar som snurrar omkring i mitt lilla huvud.

Jag tänkte i alla fall börja med att berätta lite om min dag.
Jag blev väckt av Kalle vid 12:00 och var otroligt nog på bra humör. Jag, han och Linn gick till Steel och käkade lunch. Efter det gick jag hem och hade ett skrikigt samtal med min vän. Efter det blev det film och Monica dök upp. Vi hade en diskussion om några saker och letade efter svar vi egentligen inte behöver veta. Hon gick för ett litet tag sen och nu tänker jag så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Här kommer det!

Att vara kär. Hur vet man det?
För mig att vara kär är stormigt och omtumlande, men det kan varje känsla jag får vara. Det finns ett ganska vanligt svar på den frågan och ibland så undrar jag om det inte är ett svar som vi har lärt oss från kärlekromaner och filmer, den universella synen på kärlek. Fjärilar i magen, magkänslan som säger att  det är rätt och att det är så det ska kännas. Eller att man bara vet det. Gör man verkligen det? Eller är det bara en bild många har målat upp för att slippa undra? Jag förstår inte till exempel det där med att man känner att en person är den rätta för en. Hur kan man veta det när det finns så mycket folk i världen? När man alltid har ett val? Och jag är ju trots allt en känslomänniska. Vissa frågor finns det inga rätta svar på. Inte rätta för en själv i alla fall. Ska man då fortsätta leta efter ett eller bara acceptera att man kanske aldrig kommer att finna ett som passar?

Att aldrig känna sig hemma.
Vad är hemma? Trygghet? Kärlek? Rötter? Familj?
Jag har två hem känner jag, men trots det så finns det stunder då jag aldrig känner att jag hör hemma nånstans. Att jag inte har hittat det stället. Eller mig själv. Jag tror starkt på att det kan alltid kan bli bättre och då kommer jag aldrig bli kvitt den längtan jag har inom mig. Längtan efter att komma bort, börja om. Vetskapen om att allt kan bli bättre gör så att jag kommer ständigt leta och sträva efter ''bättre''. Vad ''bättre'' är har jag aldrig ett riktigt svar på. Jag anser att människan är en girrig varelse innerst inne. Men det betyder inte att alla gör något åt det. Här handlar det om mig och jag försöker men sällan lyckas. Rastlösheten kommer, tillsammans med nyfikenhet och hopp. Hoppet om att det kommer kanske bli bättre. Att man får ''en andra chans'' för hundrade gång. Att man hittar det man letar efter.. Och det känns som att man gör det till en början. Allt är nytt och spännande, man gör nya misstag och lär sig nya saker. Lär känna nya människor som ger något man kan ha nytta av, som sätter sina spår. Sen börjar det bli tråkigt, som ett par skor man en gång älskat inte tycks passa till nånting längre. Tillbaka på ruta ett. Hur många misstag behöver jag begå? Hur många människor behöver jag träffa? Hur många gånger ska jag lämna innan jag bli lämnad? Så egentligen så är det inte modigt att kunna ge sig ut och uppleva världen, min anledning till att jag skulle kunna och möjligtvis göra det är att jag är feg.
Det är inte att jag vill kunna sitta och berätta för mina barnbarn om spännande ställen och speciella människor. Det är att jag inte vågar nöja mig. Låta mig själv tillhöra ett ställe. Men å andra sidan så kanske jag borde leta ett tag efter ''bättre'' och hoppas på att jag inte missar det när jag väl hittar det.

Vad man önskar sig och vad man behöver.
Är två helt olika saker. Jag tycks alltid få det jag önskar mig förr eller senare, problemet är att oftast när jag får det så vänder det sig mot mig och allt blir fel.
Mitt bästa exempel är flytten till Sverige. Jag önskade mig det i flera år. Tillslut så började hoppet försvinna. Jag träffade Denisa, min kusin och jag fick en otroligt bra relation och jag var lycklig. Inga bekymmer helt enkelt. Jag passade in och var älskad för den jag var. Sen kom beskedet. Jag skulle få flytta hit. Det jag hade önskat mig mest blev det jag fruktade mest. Jag var lycklig och min en gång största önskan skulle rycka bort allt ifrån mig. Idag är jag glad att det blev så. Annars hade jag aldrig utvecklas till den människan jag är. Det hade varit synd.
Så nu i efterhand blev min önskan det jag behövde men inte vid samma tidpunkt. Så är det inte annars. När mina önskningar slår in (inte alla, men tillräckligt många) är det, det sista jag behöver. Detta kan bero på min impulsivitet och förhastade slutsatser. Jag borde stanna till och tänka två gånger innan jag önskar mig något. Men lätt är det fan inte! För det finns alltid ''tänk om''.. Det uttrycket hatar jag men samtidigt så är det som påverkar mina beslut mest. I'm sleeping with the enemy, så att säga.

Jag skulle nog kunna skriva flera sidor om saker jag funderar på, men nu känns det som att det räcker. Ibland ska man känna efter, varva ner och låta allt sjunka in. Det är det en motsägelsefull människa (jag) behöver.