Att inte få som man vill är jobbigt. Det känns som att alla är emot en då. Att ingen förstår och bara vill förstöra.
Det är en jobbig känsla för man vet att man har fel, att det är inte rätt att känna så.
Att fastna för vissa människor är också krävande, speciellt när man inte får respons. Ännu jobbigare är att fastna för någon man har målat upp en bild av. Fastna för en bild och sedan bli ledsen för deras bild av dig inte stämmer med verkligheten när du själv gör precis samma sak. Dubbelmoral? Bekräftelsebehov? Trots? Ja, you name it.
Att höra sanningen gör ont, att höra det man vill höra gör en inte nöjd. Att förneka hjälper inte i en längden.
Att tro att det inte är över än är bara en dålig ursäkt för att inte ge upp fast man vet att det inte leder nånstans.
Att hoppas gör en glad samtidigt som det gör ont eftersom man vet att smällen kommer kännas mer ju längre tid man lurar sig själv.
Man vill bevisa något, hämnas, ta kontrollen och sen bli besviken när man har förlorat ännu en gång.
It was meant to be får man ofta höra men att It wasn't meant to be drar man ut på att säga..
Man tänker på det, vrider och vänder, övertalar sig själv att det kanske kommer bli som man vill bara om man får chansen. Hittar på ursäkter och ältar det hela till sin fördel.
Men i slutet på allt det här så kommer sanningen och spottar en i ansiktet: He's just not that into you!

Har inte sovit nånting på hela natten och jag ska upp kl. 09:00. WOOHOO!! NOT!
Skulle lägga mig i tid men man fick nattbesök av Monica, Kalle, Martin och Bob. Och det var like back in the old days.. Mycket skratt och massa minnen. Hade även kärlekslåtar kväll då alla vi fick välja varsin låt. Det var med andra ord en skön kväll. Inga bekymmer där för en stund.

Tomorrow it's a good day!