Lungorna känns trasiga och smutsiga, det är nästan äckligt att andas. Solen känns påfrestende och människorna fula. Lite sömn vore bra men tankarna finns ju där.
Gud vad den sliter bort små bitar av mig! Du hör inte hemma här och det gör inte jag heller. Det har vi aldrig gjort.

Jag saknar henne för att allt är självklart med oss. Hon vet att ibland blir det galet och det är inte märkligt utan bara en sån dag. Det behövs aldrig förklaringar och sällan ursäkter. Hon vet och jag känner att alla delar är lugna. Hon förstår och aldrig skulle bara lämna.

Det är ett avslut jag har gått och väntat på länge men nu duger inte det. Nu ska det inte vara så. Jag vill ha lite till. Jag är inte färdig med att ha sönder mig. En liten bit till vill jag trampa på. Botten är inte nådd. Jag vill inte börja klättra upp. Bara lite längre ner och sen är det bra.
Jag saknar det du kunde åstadkomma.

Du är som semester för mig. Allt är en enda härlig sommardag. Som i en reklam då en glad sång spelas och alla dansar omkring med jobbigt lyckliga leenden.
Men du försvinner så fort man måste tillbaka till verkligheten. Du är oförstörd och fin. Du ska vara så. Jag ska inte sakna dig längre än en kvart efter att du har försvunnit. Borta bra men hemma bäst?

The world is not big enough för allt det här.