Jag vet vad jag fastnar för, men vad fastnar ni för? Jag saknar de gamla tiderna jävligt mycket och jag undrar vad det är som jag inte är klar med. Jag borde inte se tillbaka på något så fult, trasigt och grått. Det är påfrestande att upptäcka skönhet i så mycket smuts. Man fortsätter ge det massa chanser i hopp om att man kommer hitta just det. Det som inte finns, det som jag inte har ett namn på.
Det du har gjort mot mig satte djupa spår, jag trodde att jag klarade det så länge jag låtsas som ingenting. Det funkar inte så. Jag borde ha vetat bättre.
Du var vacker och trasig och du valde mig. Du ljög, du hotade, du slet sönder så mycket. Du bad aldrig om ursäkt och du kastade bort mig när jag stod på mig. Det gör ont att jag lät det gå så långt.
Jag får ta smällen för det idag då jag letar efter dig i alla.
Det är nästan som att jag vill hämnas, vill göra illa dig. Du finns inte där, de är inte du.
Jag minns din blick, ditt leende och dina långa ögonfransar. Jag minns när du bankade på min dörr mitt i natten, full och påtänd och ville att jag skulle följa med dig. Jag minns hur jag kunde sluta andas när jag såg dig. Jag var rädd för dig samtidigt som du var det finaste jag visste.
Jag minns när stoppade mig i trappen och försökte kyssa mig och jag sa nej för att jag visste att det var bäst så. Du vann alltid.
Varför valde du mig? Jag kommer aldrig få svar på mina frågor och jag måste få bort dig, ta itu med dig. Det har gått för långt. Jag gör illa mig själv idag och jag förtjänar inte det. Jag måste prata om dig, skriva om dig, bli av med dig.