Jag tycker inte om den känslan som bor i mitt bröst för tillfället. Den är tung och klängig, den skar i mig och vägrar släppa. Jag känner mig skyldig för att jag inte uppskattar det jag har. Jag längtar efter ett annat liv, efter andra förutsättningar. Jag saknar min familj och framförallt min mamma. Jag känner hur tårarna samlas i mig men dem vill inte komma ut. Det gör ont.
Jag vet att allt kommer att bli bra igen. Jag vet att jag kommer att fixa det för det gör jag alltid. Jag kommer att fylla tomrummet på ett eller annat sätt. Frågan är när jag inte kommer att känna av det längre. Jag är rädd att jag blir svagare med tiden och det kan jag inte tillåta, inte när jag har klarat mig så pass länge. För i slutändan har jag bara mig själv att falla tillbaka på.


Idag har jag varit med Linn och ätit massor och druckit kaffe. Som vanligt när vi umgås. Det var skönt.
Träffade även Anna en kort stund på dagen och Monica på vägen hem.
Imorgon är det måndag och jag ska hämta mitt intyg som jag hoppas att jag får. Jag känner inte att jag orkar med någon jävla konflikt, men måste jag bråka så lär jag få göra det. 

Sålänge man kan skratta från hjärtat oavsett hur mörkt det är omkring en, så finns det hopp.