The poor romanian girl.

Ikväll har jag gråtit. På riktigt. Inte tillräckligt länge men en liten stund.
Dani berättade att farmor var sjuk, inte allvarligt utan bara förkyld och då började jag gråta. Jag ringde henne och grät och kände mig hopplös.
Jag är rädd för dagen då jag kommer att få det samtalet. Dagen hon kommer att lämna mig.

Ikväll mina vänner, gråter jag.
Jag gråter för att jag känner mig hopplös, ensam och otrygg.
Jag gråter för att min familj är långt borta, jag gråter för att jag inte orkar gå i skolan längre, jag gråter för att jag inte har ett jobb, jag gråter för att jag inte har en mamma och en pappa.
Ikväll tycker jag synd om mig själv och känner att livet är orättvist.
Jag gråter för att många bara gnäller och inte kan förstå att allt blir bra tillslut, att de bara KLAGAR över skitsaker och inte kan ens försöka se det positiva i livet.
Jag gråter för att jag är trött och inte orkar le och peppa andra längre.
Jag gråter för att människor tar för givet att jag kan bära deras värld på mina axlar.
Jag gråter för att jag ska vara så stark och det ska vara så uppenbart att jag ska le åt allt skit som kommer i min väg.
Jag gråter för att jag inte är duktigare och smartare.
Jag gråter över dåliga val och över min ''det löser sig.''
Jag gråter för att jag är vilsen och verkar inte kunna hitta hem.
Jag gråter ikväll för att kunna le imorgon och jag är tacksam att jag har fått släppa ut lite efter en alldeles för lång väntan.

Back in the game.

Hallå!

Jag har haft en konstig period och därför inte orkade skriva. Jag borde tänka på att skriva mer, inte bara i den här bloggen utan annars också.
Jag tänkte skriva om helgen.
I fredags var vi ute på O'learys och det var kul med dans och massa skratt. Tanken var att vi skulle hem, men vi hamnade på efterfest i Jordbro och jag skulle visa mig kaxig när det kom till att halsa tequila. Bad choice! Men trevligt var det iaf.
I lördags var jag bakis hela dagen och låg omkring mest. Jag måste säga att jag inte förstår de människorna som påstår att det är så hemskt att bli dunderfull på tequila för att man blir så bakis att man aldrig vill dricka det igen.
Så kände inte jag. Jag har haft mycket värre bakfyllor på vin. Jag mådde inte alls bra, men det var inget som jag aldrig har upplevt förr. Tequila är fortfarande kvinnan i mitt liv.
Igår sov jag bort halva dagen. Senare på kvällen såg jag på film och pratade med Monica i telefon. Det kändes skönt, jag hade mycket att säga och hon fick mig att känna mig lite tryggare faktiskt.
Idag kom min Mickis förbi och vad bra det kändes!! Jag har saknat jävligt mycket och det var så trevligt att sitta i köket och prata och skratta. Jag saknar lite att bo med henne.
I skolan gick det jättebra, min lärare gav mig beröm och sa att jag var väldigt bra på att förklara saker på ett enkelt och bra sätt och att jag hade en verbal stryka som jag ska använda mig av ofta. Jag ville krama sönder honom och tacka för att han påminde mig om att jag är smart och kapabel till så mycket.
Det var just det jag behövde!


Work it!

Hej!

Helgen var bäst, var ute med NatteBus både fredag och lördag och det var nice.
På fredagen festade vi på hemmaplan med öl, tequila, dans och kebab.
Lördagen var seg men trevlig. Söt var i Sthlm så hon och hennes kompis kom till Haninge och hälsade på.
Vi åt mat och skrattade åt och med människor. På kvällen höll jag på att somna redan vid sex men telefonen började ringa och partypinglan vakna till liv så jag och Natte åkte till Söder och mötte upp Nathalie och Oscar. Vi drog till Högbergs och hade det trevligt med bra musik och billiga shots.
Nathalie och Oscar åkte hem efter det och jag och NatteBus tog oss till Anchor då allt var Top Notch!!
På väg till Max träffade vi Kristiina också, mycket trevligt.
Efter att ha tryckt i oss en jävla massa mat tog vi bussen hem vid halv fem. Utan att ens gå på efterfest.
Söndagen spenderades i sängen.

Idag var jag och provjobbade i Tumba. Tyvärr så passade inte jobbet mig vilket jag tycker var synd eftersom de var otroligt trevliga och snälla.
Sen jag kom hem har jag sökt en massa andra jobb. Jag är trött på att inte ha en bra ekonomi och känna att alla andra tar hand om mig. Det tär på mig och det ger mig en sån ångest som äter upp mig inifrån och får mig att känna mig värdelös och hopplös.
Det är synd för att jag vet att jag är mycket mer än så. Tur att man har underbara vänner som alltid ställer upp.
Jag skulle vilja köpa hela världen åt de och se att de har allt de önskar sig. Med lite tur kanske jag kan göra det nån dag.

Jag vet att jag är dålig på visa hur mycket jag uppskattar er och det ni har gjort för mig och på att berätta hur betydelsefulla ni är.
Ni är min familj och min grund. Utan er skulle jag bara falla.
Jag hoppas att ni vet allt detta och jag lovar att jag ska försöka hitta tillbaka till mitt gamla jag som inte var så urusel på att uttrycka sin kärlek till sina vänner.
Ni är mina fina och jag skulle vara fruktansvärt vilsen utan er.
Tack för att ni står vid min sida när jag är som värst. Ni är beundransvärda på det sättet!

Puss!

RSS 2.0