Jag och Fia var ute och gick lite tidigare idag. Skönt som fan! Vi har även konstaterat att jag blir elakare när jag är smal, hon är nämligen en utav de få som har lärt känna när jag var smal.

På tal och smal och fet, jag stör mig på feta människor. Jag menar feta människor, inte mulliga och inte lätt överviktiga. Inte människor som har dålig ämnesomsättning eller en sjukdom överhuvudtaget. Jag menar lata, feta människor.

Det finns många sådana och jag tror säkert att jag kommer att störa med det här inlägget men det skiter jag i. Sanningen är den att det finns många som bara är lata. Som sitter och trycker chips och godis, läsk i mängder och bara sitter på sina feta arslen och glor på en dataskärm eller gör annat som inte bränner mer än 20 kcal.

Vi har otroligt lätt att säga: ''Gud vad smal du är!'', ''Hur äter du egentligen?'', ''Det är inte fint att vara så smal, du är ingen bra förebild!''. Jag håller med att idealbilden idag är vrickad, modeller ser ut som skit, undernärda och halväckliga.

Min fråga är: Om det inte är ok att väga 45 kg, ska det vara ok att väga 115 kg? Ser man på något sätt sundare ut då? Fan heller! Det ser äckligt ut, det ser ut som om man har gett upp. Jag vet det för det är så jag känner när jag ser mig själv i spegeln och jag är inte fet, men överviktig. Jag har valt att ta tag i det och jag funderar över varför man inte sa till mig när jag gick upp i vikt så mycket. Det hände på kort tid och jag kan tänka mig att folk som inte träffade mig ofta, reagerade ganska starkt på det. Ändå var dem tysta.

Varför är det känsligt med övervikt? Varför ursäktar vi det? Smala människor kan ta lika illa upp när deras vikt blir påpekad och hoppad på. Det tänker vi inte på.

Skolor kan jaga och bevaka barn som dem misstänker har anorexia, men skiter i dem som är överviktiga. De kanske delar samma slags ångest men har olika matvanor.

Idag är det tabu att vara fet. Det är något man fnissar åt och viskar om.

Hur ska vissa kunna vakna om ingen skriker i deras öra?