Jag har varit arg, irriterad och ledsen. Jag kände mig hopplös och inga vänner eller ord var rätt.

Idag tänkte jag annorlunda. Varför se alla hinder istället för alla möjligheter. Jag blir tidsstressad men tiden går ju, den väntar inte på någon. Ska jag titta på hur den går bara eller ska jag hoppa på färden? Tankemönster är farliga, luriga och svåra. De är inbrända ända in i själen.

Kalle och jag var och tränade idag. Jag tycker att träning är otroligt tråkigt. Jag ställde mig på crosstrainern och det började bränna och göra ont och det bara hade gått nån minut. Tankarna kom: ''Det är sista gången jag kommer hit, det är så jävla tråkigt. ''Hur ska jag klara mer än fem minuter på den här?'' Och så vidare.

Helt plötsligt kom jag på mig själv, så kan jag inte tänka. Jag behöver inte tvinga mig själv att tycka att det är det roligaste jag vet utan bara tänka på att använda tiden och tankarna till min fördel. Bearbeta ilska och sorg, bearbeta livet och dagen.

Det var inte lätt och jag lyckades inte så bra, men jag lyckades hålla mig kvar i 25 minuter på den istället för att ge upp efter fem.

Mitt största problem är jag. Mina tankar och mina tankemönster. Idag blev jag mer medveten än vad jag har varit på länge. Jag har det fortfarande i mig. Jag orkar fortfarande. Det finns för mycket att se fram emot.

Imorgon ska jag ta en promenad, på onsdag har jag dejt med crosstrainern och mina tankar igen. Håll tummarna!