Idag började jag en vägledningskurs och där träffade jag en kille. Han klev in i klassrummet och jag tyckte att: ''ja.. kanske kanske.'' Jag kollade in honom lite till och jag började ändra mig, hans kläder var inte helt ok. Han började prata och då kände jag: ''Hell no!''. Tiden gick, studievägledaren pratade och vi kom till bostadsfrågor. Han sa att han bor i Jäderfors. ''Fuck no!''tänkte jag då, för att strax efter få en liten hjärtklappning när han sa att han hade bott och jobbat utomlands länge. Han kanske är spännande, tänkte jag då.
Vi fick gå till datarummet och göra några tester på olika hemsidor. Vi började prata och jag kände att han inte stämde. Förstår ni? Något var inte riktigt på sin plats. Han berättade om sina jobb, att han hade umgåtts med pundare, att han hade körkort, att han satt uppe och pratade med sina vänner hela nätter när någon jävla hund hade dött, osv. Under hela pratstunden, hoppade jag fram och tillbaka: ''Spännande, eller nja.. Kanske egentligen, fast ändå inte.''
Jag frågade hur gammal han var och då svarade han: ''Jag är 20, du?''. ''20..hmm..'' tänkte jag då men kände samtidigt att det inte var det som var felet. Vi fortsatte prata och vi kom till musik, vad vi lyssnar på, eller snarare vad vi ser ut att lyssna på. Han gissade fel, jag gissade inte alls, istället frågade jag om han hade dreads, det såg nämligen ut så under hans mössa. Han tar av sig mössan och då får jag syn på de minsta, löjligaste, jävla korvdreadsen jag sett! I denna stund slockande den absolut minsta låga av intresse jag kunde haft.
Anledningen till att jag skriver om detta är för att jag undrar vad jag baserade hela min blid av honom på. Var det fördomar först? Mycket möjligt, då jag som många andra har dem. Min magkänsla kom in i bilden när han började prata och skrek åt mig att han kändes opåligtlig, eller osäker. Något av det. Till sist kickade ytligheten in när jag såg hans hår och den gjorde sig känd även när det kom till hans kläder.
Jag har aldrig funderat så mycket över ett första intryck jag haft. Jag funderade under tiden jag var med honom och efter. Jag gav honom en ärlig chans, tycker jag, då jag analyserade och kunde koppla mina reaktioner till mina känslor.
Att vara ytlig och fördomsfull är inget man strävar efter, men det känns jävligt skönt att känna när man är det. Allt blir ärligare då och valet är ditt ifall du vill gå emot det eller flyta med.
Magkänslan ska man nog lyssna till, jag gör det för min har sällan (vågar inte riktigt säga aldrig) fel. Mitt intryck idag var redan bestämt från början av magkänslan och jag tog till mig de andra ''verktygen'' också för att lättare kunna acceptera att det var så det var.
Slutsatsen är väl att en släng av fördomar och ytlighet kan vara till hjälp när magkänslan redan har sagt nej.