Tja!
Jag har PMS. Inte bara lite fjantigt utan grovt. Jag är inte lite grinig och chokladsugen, jag känner mig deprimerad, jag klarar inte av människor. Jag försöker tänka positivt hela tiden men det känns som att jag slå huvudet mot en vägg.
Jag känner mig hopplös och ingenting duger, helt plötsligt känner jag mig glad och lugn för att det ska tas ifrån mig så fort det kom. Jag vill inte ge mig in i diskussioner eller ens prata med vänner för att jag är rädd för att jag inte kan kontrollera det jag känner.
Det är vidrigt och jag vill bara trycka i mig tårta och gråta. Jag har varken tårta eller tårar tillgängliga för tillfället så jag känner mig en aning självmordsbenägen.
Värst är när jag känner att människor omkring mig inte förstår hur jag mår just nu och inte tar mig på allvar, jag kan helt enkelt inte avgöra huruvida det är så eller inte. Jag vet inte hur jag tycker att folk borde behandla mig. Jag har inga svar, bara massa skrik och tomhet.
Jag ska ringa till UM och kolla om det går att göra något åt det. Träning hjälpte lite igår så det tänker jag fortsätta med.

Annars rullar livet på, när jag inte semestrar i helvetet. Kursen går bra och jag känner mig nöjd med min prestation. Jag ska försöka ta tag i det här med min vikt också men jag borde inte tänka på det just nu för att det gör allt så mycket värre.
Vi hörs när jag är mig själv igen!