Jag tänker på en kväll i oktober då vi firade Lisa. Vi var på Strand. Dj'n spelade en låt som rör om mig lite. Eller ja, mycket. Jag vill inte att den ska få mig att känna så, förstår ni. Det är dags att sluta känna så. Nu sitter jag och försöker spela sönder den, så som jag har gjort med några andra, men den här är svår för att den påminner mig om dagen efter och inte om suddiga natten.
Det värsta är nog lögnen som den tar med sig som gör ont. Har ni någonsin känt hur önsketänkande och självinsikt krockar? Det gör ont. tycker jag. Man slits och ingen av de är villig att släppa taget först och till slut blir man alldeles utmattad och då glömmer man båda. Sen började allt om så fort låten sätter igång. Märkligt, eller hur?
Jag känner inte rädd längre. Jag vet att allt kommer att gå bra, det är bara en låt, trots allt.
Det jag känner mig rädd för är verkligheten, misslyckande. Det borde jag inte för i själva verket är jag mycket bättre än vad jag tror och så länge jag bär det med mig, kommer allt att fixa sig. Jag kan lära mig att leva med rädslan, men jag kan inte lära mig att leva instängd. Att kriga med sig själv är inte lätt.

Idag får jag vara själv med tankar och hög musik. Det behövs.

''Have you heard the news today?
I'm leaving town, I'm cashing out'' (vill uppleva det igen)