Jag sitter och läser Mickis blogg inlägg från den perioden jag bodde i Stockholm och upptäcker återigen hur mycket denna människa betyder för mig. Jag grät nästan av saknad. Vi har gjort mycket ihop och hjälpt varandra på många sätt.
Jag kom att tänka på att jag förtränger mina känslor för människor som jag älskar. Man kan nästan säga att jag förtränger min kärlek till dem. Jag ''glömmer'' hur de får mig att må, allt vi har gått igenom och på något sjukt sätt börjar jag tvivla. Tvivla på att jag betyder lika mycket för dem som de betyder för mig, tvivlar på att de tänker på mig eller på att jag har påverkat deras existens överhuvudtaget.
Sen minns jag allt som jag desperat försöker sudda bort. Allt det vackra en vänskap erbjudet, all kärlek, all värme och all trygghet.
Det låter väldigt kallt och konstigt det jag skriver, men det är mitt sätt att hantera separationsångest. Jag gick igenom samma process med Ana och Denisa och nu med mina vänner i Stockholm och andra vänner jag kommit bort ifrån. Jag tvivlar för att slippa älska och sakna. Tvivlar på deras kärlek till mig, behöver jag inte känna den där jävla saknaden. Jag blir arg på de, stör mig på saker de gör och tar åt mig av allt de kan tänka sig göra.
Det finns dock ett hake med mitt sätt att hantera min ångest. Jag blir alltid påminnd om att jag har fel. Som ikväll. Det gör ont att vara ärlig mot mig själv, att tillåta mig själv att släppa ut allt jag har tryckt undan. Det gör ont att älska! Jag undviker att säga orden så gott jag kan, men det är kanske är dags att ta tag i det.
Det kanske är dags att låta mig själv att älska mina vänner och sakna dem så som jag vill göra! För att jag gör det!
Michaela Thelander-Looström, jag älskar dig! På riktigt! Och mitt hjärta går sönder varje gång jag inser att jag inte har dig nära mig längre. Det var du och din blogg som fick mig att inse det jag höll på med och erkänna det öppet.

Och när det kommer till resten, jag älskar er också! Ni är helt jävla underbara!
Jag ska sluta vara arg, jag ska gråta för att jag saknar er, för att det är det jag vill göra!