En galen bekännelse.
Jag lever i ett gränsland. Wonderland och Randomland och nånstans i krångliga tider blandas de till min verklighet. Det som jag kan ta på och det jag drömmer mig bort till.
Balans är en tillgång som saknas i min värld. En liten stig som man oberörd kan promenera på då krig bryter ut och drömmar krossas.
Vissa dagar när det regnar, skiner solen samtidigt och ger en illusion av hopp. Ljus, värme och glädje samtidigt som man blir blött och kall. En grym föreställning, om du frågar mig. Valet har redan gjorts av högre makter och din frivilja sätts på prov. Kommer du att le i regnet i väntan på solen eller kommer du att misstro värmen för du vet att en dag börjar det regna igen?
Ibland vill jag vara en prinsessa i ett vackert slott omringad av död för att kunna vara levande. Jag vill inte att du ser det som det som är ruttet i min själ och det som är trasigt i mina ögon. Du måste träffa mig bland kaos och smärta för att kunna se det vackra som är kvar i mig.
Väntar du på mig när Wonderland vrålar efter hela min existens och jag lämnar dig utan eftertanke? När jag klättrar ner i helvetet för att minnas varför jag måste fortsätta leva?
Kommer du att fortsätta älska mig när mina ögon blir främmande för dig och när mina ord piskar dig till tårar?
Jag dömer inte dig om du inte vill kliva in i min galna, förtjusande och spilltrade värld. Jag överlever den knappt.
Kommentarer
Trackback
