När det äntligen är över.
Du sitter i tystnad och begrundar ett liv som har passerat förbi. Leenden och tårar, lycka och misär. Är du färdig? Kommer någon att minnas din blick? Människor med spår i hjärtat och sånger om frihet. Du älskade och hjärtat brann, du spillde blodiga tårar för någon som gick obemärkt förbi i andras ögon.
Han älskade något han aldrig kunde få. Ett jag som inte var ditt. Verkligheten var grå och kall som ett betonghus och du låtsades tycka att allt var vackert. En prinsessa i ett torn av trasslig och kvävande smärta.
Ni delade en lögn, en vilsen lögn i en värld du letade efter färgklickar i. Det var död i dina ögon och elden i ditt bröst matades av hans hunger efter din själ.
En dag vaknade du och allt var kallt och luktade rök. Du var blå inuti av alla regelbunda slag mot ett sinne som nästan svek dig. Du såg tornet och insåg att du inte var fri eller sann. Djupa linjer i ditt ansikte berättade för dig att han inte var mer än en vattendroppe som blandade ut din färg till en grå sörja.
Du öppnade dörren och klev ut i solen. Värmen smekte din arm och då visste du att det var över, att det aldrig skulle bli kallt igen. För du var inte prinssesan som skulle räddas, du var den som klev på vita hästen själv och red iväg för att rädda en smått förvirrad värld med identitetsproblem.
Kommentarer
Postat av: Mickis
You make girls cry! Förbannat fint älskade vän <3
Trackback
