En gång för längesen, för ett liv sen..
Jag minns när jag stod och vrålade åt dig den natten. Jag kände mig liten och ful. Mitt hår var rufsigt, inte på ett sexigt, nyknullat sätt utan bara rufsigt. Jag var naken under filten jag höll runt mig. Jag skrek och svor och du bara satt på sängkanten, halvnaken med huvudet mellan händerna. Det var omöjligt att läsa av dig, omöjligt att veta om du tänkte att jag kunde dra åt helvete eller om du kände något överhuvudtaget. Det enda jag visste var att du var arg och kanske förvirrad, att du undrade varför jag skrek som en galning och kastade saker. Du sa inte mycket, tror jag. Jag minns mig själv men inte dig. Är jag egocentrisk? Dock minns jag att du skrek innan jag smällde igen dörren i ansiktet på dig. Vad du skrek om minns jag inte. Du kanske sa att jag var galen eller något liknande. Det verkar mest logiskt att du kunde ha sagt.
Sen var det tyst. Jag satte mig i soffan och väntade på att det skulle komma, det hav av tårar jag hade längtat efter, men inte ett skit hände. Mobilen låg på bordet och hånade mig: ''Ring nu och prata med honom, du vill det'', så jag ringde. Du svarade och förklarade att du inte skulle komma tillbaka, att det inte var någon idé att jag ens försökte. Jag berättade för dig att det inte var därför jag ringde, jag ville bara höra varför det alltid blir så. Bråk, missförstånd, den vreden som rev i mig skrattandes. Du hade inga svar, du ville inte prata med mig. ''Ring mig imorgon, då har jag lugnat mig, jag vill inte höra din röst just nu'', sa du och försökte avsluta ett samtal jag bara hade börjat med. Det var alltid så, vi var aldrig på samma ställe, vi tyckte aldrig lika.
Jag erkände att det var mitt fel, för den här gången var det faktiskt så, men glömde inte att påpeka att du aldrig kunde erkänna att du hade gjort fel eller betett dig som en idiot. Du höll inte med, utan bara stängde av och vägrade lyssna och sa gång på gång att du inte ville prata om det, eller prata med mig överhuvudtaget.
Jag la på, satte mig på balkongen och rökte några cigg. Jag minns inte vad jag kände eller vad jag funderade över. Någon gång efter det, somnade jag. På morgonen kände jag att det var skönt att du inte låg brevid.
Jag vet inte varför jag skrev om den här natten, det kändes som att jag behövde det. Märkligt nog, känns det bra på ett alldeles ovanligt sätt. Lättnad kanske heter känslan.
Kommentarer
Trackback
