Ett brev till ingen om ingenting.
Jag saknar dig. Du är en del utav det hela. Det har du alltid varit. Du må tycka att det är fult att du inte uppskattas för den du är utan för att du befinner dig på rätt ställe. Å andra sidan, skulle du aldrig förstå.
Tycker du möjligtvis att jag förringar dig och din förmåga att se in på djupet? Det gör jag nog. Klandrar du mig för det? Du borde nog inte göra det med tanke på att du själv vill bli uppfattad som någon du inte riktigt är. Eller har jag fel igen? Jag ber om ursäkt i så fall. Nu när vi kom in på ursäkter, undrar jag varför du aldrig kan yttra ordet ''förlåt''?
Är det för att du väljer att vara stolt istället för att respektera andra? Jag misstänker att du får dåligt samvete men det väger inte lika mycket som stoltheten.
Det har nog aldrig varit bara du. Jag har också lurat mig själv, förstår du. Det har varit hela upplevelsen, som att gå på cirkus. Man vill se hela showen och inte bara aporna som balanserar på en boll med varsin pinne på nosen. Man vill ha allt. Musiken, tjejen som rider stående på hästen, jonglörerna.. allt, allt. Det ska kännas färdigt när man lämnar sin plats. Det ska vara blandade känslor och man ska sakna det så fort man kommer bort från det.
Förstår du vad jag menar eller kommer du att ge mig en undrande blick?
''Vad tänker du på?''
''Inget. Vadå?''
''Du ser alltid ut som you have something on your mind.''
Du har nog rätt. There's always something on my mind. Vad roligt att tom du kan ha glimtar av insikt. Du behöver det, du bara vägrar veta det än.
Kom aldrig bort. Jag kan behöva cirkusupplevelsen några gånger till. Än har jag inte tröttnat. Jag hoppas nog på att du har ett ess i ärmen. The grand finale. Publiken håller andan och man känner deras puls. Det låter nästan som en mycket tyst bas. Ljudet hörs knappt med slagen känns.
Du överraskar en sista gång och alla går hem med ''det där trodde jag aldrig skulle hända'' på läpparna och många år senare minns dem, skakar på huvudet och ler.
Kommentarer
Trackback
