Människor förstår nog inte mina band till döda saker. Till byggnader, kläder eller en parfymflaska. Idag orkar jag inte förklara mig. Ni behöver inte förstå, jag gör det och det räcker. Sluta ifrågasätt och kräva en såkallad vettig förklaring. Vi är inte samma människa och vi har inte samma mål, känsla eller liv.

Mina mål är inte att vara lycklig med en man och föda hans barn. Mina mål är att jag ska komma överens med mig själv och skapa mig det liv jag längtar efter.

Ursäkta så hemskt mycket att jag inte följer reglerna, det har jag aldrig varit bra på. Jag anser inte att min rädsla för män och förhållanden påverkar mig negativt, snarare tvärtom. Hör och häpna! Jag tycker att det är helt ok att prioritera sig själv och sen agera eftersom.

En vän frågade mig: Tror du inte att du kan ha allt? (förhållande, jobb, vänner) och få det att funka?

Det är klart att jag tror det, men säg mig varför måste alltid en man ingå i allt? Kommer jag att bli korsfäst om mitt allt kommer att bestå av familj, vänner och jobb? Jo, antagligen.

Människor omkring kommer att tycka synd om mig, för att är ''ensam'' och jag kommer att tycka synd om dem, för att de inte är mera än regelslavar. Ett liv jag inte skulle banga på.