Jag har nyss läst en bok om att välja. Om att älska två personer. Vilken ångest! Det skär i min själ, jag är nära till tårar.

I boken valde hon sin man, sin trygga, trevliga man framför sin passionerade, rastlösa ex. Hur skulle jag göra? Anledningen till att jag reagerar som jag gör är att jag tror att jag kommer att hamna där en dag.

Idag skulle jag välja fel, det gör jag alltid när det kommer till män. Jag hatar, förtränger, älskar, saknar och målar overkliga bilder av dem alla.

En sjuk längtan efter kaos i själen bor i mig. Den har alltid funnits där. Det ska kännas att man lever och gör man inte det när man blöder?

Det känns som att jag ligger i dvala och väntar på att någon lika sjuk som jag ska väcka mig. 

Tänk om jag jagar något som inte finns?

Detoxvecka var det. Inga cigg, män eller carbs. Vad ska man säga? Den går bra. Alla män verkar vara en enda röra i mitt huvud nu och jag orkar inte ta tag i den, kanske för att det skulle vara jobbigt, kanske för att den är oväsentlig.

Det visar sig när allt rullar på som vanligt.