I wish I was forever here.
Hela mitt inre ligger i fosterställning och försöker älska och hålla hårt vid en gammal, ful trasa som egentligen inte gör en skillnad. Jag vrålar och slåss och tårar rinner oavbrutet nerför en kind som är inbillad ledsen.
Allting är påhittat. Jag saknar mitt hem, mina vänner och min familj. Inte gröna ögon, blåa eller bruna. Inte blickar som hugger i magen eller meningar utan en mening. Jag saknar mig. Inte dem. Min stad har varit finare än på länge och vi har skrattat, druckit vin, rökt alldeles för mycket och sjungit på sena tåg.
Idag är det dags att åka tillbaka till sin lilla cell och leva på lånad tid och lånade drömmar. Jag ska le i dimman och tro att jag lever på mina villkor.
Ett lånat liv i väntan på verkligheten.
Kommentarer
Trackback
