Tjena!
Fredag, åh du fredag. Jag trodde att jag slapp PMSet igår men ack så fel jag hade. Idag på kursen kändes allt blä hä. Det är mycket jag vill göra och jag krigar mycket mot mig själv. Jag har iaf varit där alla dagar den här veckan och det är rätt stort för mig, med tanke på att jag inte har fullföljt något på länge.
Jag tänker mycket på det, på att jag har varit så himla duktig när det kommer till allt och nu har jag svårt att gå på en kurs måndag till fredag utan att missa en dag. Det är mycket som har spelat in. Flytten till ett nytt land, språket, familjesituationen. Det kanske inte är så märkligt att jag inte är den jag var. Jag kanske inte borde känna mig värdelös och besviken. Jag borde inte sätta upp mål, utan ta allt som det kommer. Babysteps till den jag var och kan vara ännu en gång, tillbaka till den ambitiösa, motiverade Ana.
Jag har gjort mycket fel. Jag tänkte helt hel, jag pushade mig för mycket. Jag skämdes för att erkänna att jag inte orkade lika mycket. Jag trodde att jag klarade allt. Fel, fel, fel. Jag gör inte det och det är ok. Jag ska ge mig själv den tiden jag behöver. Jag ska sluta jämföra mig med andra och må dåligt för att jag inte är där de är.

Nu ska jag fortsätta med tvätten och hoppas på en bra helg!

Jag sitter och läser Mickis blogg inlägg från den perioden jag bodde i Stockholm och upptäcker återigen hur mycket denna människa betyder för mig. Jag grät nästan av saknad. Vi har gjort mycket ihop och hjälpt varandra på många sätt.
Jag kom att tänka på att jag förtränger mina känslor för människor som jag älskar. Man kan nästan säga att jag förtränger min kärlek till dem. Jag ''glömmer'' hur de får mig att må, allt vi har gått igenom och på något sjukt sätt börjar jag tvivla. Tvivla på att jag betyder lika mycket för dem som de betyder för mig, tvivlar på att de tänker på mig eller på att jag har påverkat deras existens överhuvudtaget.
Sen minns jag allt som jag desperat försöker sudda bort. Allt det vackra en vänskap erbjudet, all kärlek, all värme och all trygghet.
Det låter väldigt kallt och konstigt det jag skriver, men det är mitt sätt att hantera separationsångest. Jag gick igenom samma process med Ana och Denisa och nu med mina vänner i Stockholm och andra vänner jag kommit bort ifrån. Jag tvivlar för att slippa älska och sakna. Tvivlar på deras kärlek till mig, behöver jag inte känna den där jävla saknaden. Jag blir arg på de, stör mig på saker de gör och tar åt mig av allt de kan tänka sig göra.
Det finns dock ett hake med mitt sätt att hantera min ångest. Jag blir alltid påminnd om att jag har fel. Som ikväll. Det gör ont att vara ärlig mot mig själv, att tillåta mig själv att släppa ut allt jag har tryckt undan. Det gör ont att älska! Jag undviker att säga orden så gott jag kan, men det är kanske är dags att ta tag i det.
Det kanske är dags att låta mig själv att älska mina vänner och sakna dem så som jag vill göra! För att jag gör det!
Michaela Thelander-Looström, jag älskar dig! På riktigt! Och mitt hjärta går sönder varje gång jag inser att jag inte har dig nära mig längre. Det var du och din blogg som fick mig att inse det jag höll på med och erkänna det öppet.

Och när det kommer till resten, jag älskar er också! Ni är helt jävla underbara!
Jag ska sluta vara arg, jag ska gråta för att jag saknar er, för att det är det jag vill göra!

Jag tänkte skriva ett långt inlägg om något vettigt men det går inte. Jag har bomull i skallen, eller det känns så iaf. Veckan har varit bra. Jag har börjat på vägledningskursen och jag älskar den. Det känns som att den kommer att göra nytta. Praktik medföljer efter tre veckor.
Jag har även trotsat mig själv (konstigt!) och drack i onsdags. Planen var att jag skulle vara festfri till min födelsedag men det sket sig. Jag ångrar inte det, jag fick vara med fina vänner och några av dem hade jag inte träffat på länge.
Det är fredag idag och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Just nu tvättar jag och det kommer att ta ett tag då jag inte har tvättat på rätt länge.
Jag har kollar lite igenom bilder och bloggar (Mickis blogg) och jag saknar Stockholm jävligt mycket. Jag trivs här i Sandviken nu för det känns som att det är här jag ska vara för att kunna ordna upp saker, men Stockholm är slutmålet och jag saknar det jämt. Extra mycket idag.
Nu ska jag brygga lite te, jag har lite ont in my head.
Hoppas att både jag och ni får en bra och spännande helg!

Idag började jag en vägledningskurs och där träffade jag en kille. Han klev in i klassrummet och jag tyckte att: ''ja.. kanske kanske.'' Jag kollade in honom lite till och jag började ändra mig, hans kläder var inte helt ok. Han började prata och då kände jag: ''Hell no!''. Tiden gick, studievägledaren pratade och vi kom till bostadsfrågor. Han sa att han bor i Jäderfors. ''Fuck no!''tänkte jag då, för att strax efter få en liten hjärtklappning när han sa att han hade bott och jobbat utomlands länge. Han kanske är spännande, tänkte jag då.
Vi fick gå till datarummet och göra några tester på olika hemsidor. Vi började prata och jag kände att han inte stämde. Förstår ni? Något var inte riktigt på sin plats. Han berättade om sina jobb, att han hade umgåtts med pundare, att han hade körkort, att han satt uppe och pratade med sina vänner hela nätter när någon jävla hund hade dött, osv. Under hela pratstunden, hoppade jag fram och tillbaka: ''Spännande, eller nja.. Kanske egentligen, fast ändå inte.''
Jag frågade hur gammal han var och då svarade han: ''Jag är 20, du?''. ''20..hmm..'' tänkte jag då men kände samtidigt att det inte var det som var felet. Vi fortsatte prata och vi kom till musik, vad vi lyssnar på, eller snarare vad vi ser ut att lyssna på. Han gissade fel, jag gissade inte alls, istället frågade jag om han hade dreads, det såg nämligen ut så under hans mössa. Han tar av sig mössan och då får jag syn på de minsta, löjligaste, jävla korvdreadsen jag sett! I denna stund slockande den absolut minsta låga av intresse jag kunde haft.
Anledningen till att jag skriver om detta är för att jag undrar vad jag baserade hela min blid av honom på. Var det fördomar först? Mycket möjligt, då jag som många andra har dem. Min magkänsla kom in i bilden när han började prata och skrek åt mig att han kändes opåligtlig, eller osäker. Något av det. Till sist kickade ytligheten in när jag såg hans hår och den gjorde sig känd även när det kom till hans kläder.
Jag har aldrig funderat så mycket över ett första intryck jag haft. Jag funderade under tiden jag var med honom och efter. Jag gav honom en ärlig chans, tycker jag, då jag analyserade och kunde koppla mina reaktioner till mina känslor.
Att vara ytlig och fördomsfull är inget man strävar efter, men det känns jävligt skönt att känna när man är det. Allt blir ärligare då och valet är ditt ifall du vill gå emot det eller flyta med.
Magkänslan ska man nog lyssna till, jag gör det för min har sällan (vågar inte riktigt säga aldrig) fel. Mitt intryck idag var redan bestämt från början av magkänslan och jag tog till mig de andra ''verktygen'' också för att lättare kunna acceptera att det var så det var.
Slutsatsen är väl att en släng av fördomar och ytlighet kan vara till hjälp när magkänslan redan har sagt nej.

God morgon!
Jag sitter här i soffan och dricker mitt morgonte och gör en dum quiz på Facebook. Det finns sådana frågor som: ''How would you describe the perfect man?'' och ''Do you want kids?''. Jag började fundera idag över dessa frågor, men inte som vanligt utan jag funderar ärligare, om man nu kan säga så.
Hur skulle jag beskriva den perfekta mannen? Utan att skämta eller ta till mig mina issues. Det blir svårt för att jag vill ha honom rätt komplex. Min perfekta mannen är lite som mat, man är inte sugen på samma sak varje dag. Jag är inte samma människa varje dag. Inte till punkt och prick iaf.
Jag säger att jag gillar galna män eller att jag snarare dras till dem. Vad jag menar med galen är väl en definitionsfråga. Galen som i galen själ och inte inlåst på psykavdelningen. Människor omkring mig tycker nog att jag är väldigt dramatisk eller korkad när jag berättar vad jag vill ha för man vid min sida. Jag förstår dem. Det låter nog inte så klokt och jag beskriver oftast en man som skulle klassas som svin, men ni förstår att jag inte vill ha ett svin utan att jag har svårt att beskriva att jag vill ha någon annan varje dag fast helst i samma förpackning. Med någon annan varje dag, menar jag inte personlightesstörningar utan någon levande, spännande och nyfiken. Någon som berättar ärligt om hur livet känns varje dag, enligt mig förändras det svaret från till dag till dag. Hänger ni med?
Att vara känslosam och stark i sitt uttryckande är inte dåligt. Jag vill inte bli slagen, jag vill ha någon som står på sig. Jag är inte lätt att stå emot när jag får för mig att det är så jag ska agera. Jag vill ha passion. Jag ska känna att jag lever med honom.
Vidare till nästa fråga: ''Do you want kids?''. Jag tryckte in svarsalternativet: Probably not. Jag vet inte varför men det kändes rätt, sedan blev jag lite ledsen. Jag tänkte ta och analysera den frågan också, men nu insåg jag! Jag är ung, jag ska nog ge mig några år till på den fronten. Jag skulle inte vara rättvis om jag skulle bestämma mig för vad jag tycker om det, idag.

Igår chattade jag med Ana och Denisa. Det finns alltid ett ämne som leder till bråk mellan oss och det är nämligen det att jag inte vill flytta till Rumänien.
Både Ana och Denisa bor utomlands för tillfället och det är för att de ska jobba där och spara pengar så de kan återvända till Rumänien en dag med en ekonomisk trygghet. De vill även att vi ska bo där alla tre och vara lyckliga i alla våra dagar.
De anklagar mig för att jag lever ett liv i falsk lycka här i Sverige, att Sverige inte är mitt hem och att jag har glömt bort vart jag kommer ifrån. De dömer mig och vill inte acceptera att jag känner annorlunda, att Rumänien är mitt hem enbart för att min familj är där men även trots det så vill jag inte bo där. Jag kommer inte överens med den rumänska mentaliteten och det gjorde inte ens när jag bodde där. De vet de mycket väl.
Jag kom inte till Sverige för att jobba och tjäna pengar för att kunna köpa en lägenhet i Rumänien. Jag kom hit för att fortsätta med mitt liv. Jag ville inte det från början men jag hade inget annat val. Jag gick i skolan här, jag gick gymnasiet och jag skaffade mig vänner. Jag skapade ett kontaktnät och en grund. Jag formades mest här med tanke på att jag var 15 år när jag flyttade hit.
De förstår inte det och jag kan inte riktigt förklara det för att jag har tappat mycket av det rumänska språket, jag behöver lite tid ibland när jag ska förklara saker. Oftast känner jag mig försvarslös när de börjar med sitt för att jag inte kan ge svar på tal längre, de förstår ju inte svenska.
Ana och Denisa känner mig mycket bättre än vad någon annan i Sverige gör och det är inte så konstigt eftersom de har varit med mig i så många år. Det är därför det gör så ont när de beter sig så. De vill nog inte förstå mig för då känns det för de att de inte är lika viktiga längre och så är det inte. Det är bara att jag är van att vara ifrån de, jag har accepterat att vi bor i olika länder för det var lättast så, annars hade det gjort jävligt ont varje dag.
Jag ville inte lämna dem från början, men inget annat fanns att göra och så känner jag med mina människor här också. Jag vill inte lämna dem för att det är förbannat jobbigt att lämna sitt land, sitt hem. Det var rena turen att jag blev så kär i Sverige att jag kunde göra det till mitt hem och ett till hem har jag varken lust eller ork att lämna.
Jag vet att de älskar mig och att vi alltid kommer att vara systrar oavsett men jag önskar att de kunde förstå. Det vore skönt.

Jag tänker på en kväll i oktober då vi firade Lisa. Vi var på Strand. Dj'n spelade en låt som rör om mig lite. Eller ja, mycket. Jag vill inte att den ska få mig att känna så, förstår ni. Det är dags att sluta känna så. Nu sitter jag och försöker spela sönder den, så som jag har gjort med några andra, men den här är svår för att den påminner mig om dagen efter och inte om suddiga natten.
Det värsta är nog lögnen som den tar med sig som gör ont. Har ni någonsin känt hur önsketänkande och självinsikt krockar? Det gör ont. tycker jag. Man slits och ingen av de är villig att släppa taget först och till slut blir man alldeles utmattad och då glömmer man båda. Sen började allt om så fort låten sätter igång. Märkligt, eller hur?
Jag känner inte rädd längre. Jag vet att allt kommer att gå bra, det är bara en låt, trots allt.
Det jag känner mig rädd för är verkligheten, misslyckande. Det borde jag inte för i själva verket är jag mycket bättre än vad jag tror och så länge jag bär det med mig, kommer allt att fixa sig. Jag kan lära mig att leva med rädslan, men jag kan inte lära mig att leva instängd. Att kriga med sig själv är inte lätt.

Idag får jag vara själv med tankar och hög musik. Det behövs.

''Have you heard the news today?
I'm leaving town, I'm cashing out'' (vill uppleva det igen)

Hello!

Har inte sovit ordentligt sen i söndags och med sömnbristen har illamående och flumm kommit. Jag vill nästan inte sova, jag känner mig rädd för det. Konstigt va? Jag vet inte varför jag är rädd för att jag ska vakna till.
Imorgon ska jag ut på praktikjakt och Kalle ska följa med som moraliskt stöd. Jag ska även börja promenera och äta bättre, jag vägde mig idag och jag har gått upp.
Mitt liv är inte så händelserikt för tillfälle. Jag umgås lite med folk, äter alldeles för mycket skit och hoppas på att allt ska gå som det ska.

Jag saknar Stockholm och mina vänner alldeles för mycket. Jag känner mig inte hel utan dem. Jag ska göra om och jag ska göra rätt. Funderar på att åka och hälsa på snart. Det känns lite skrämmande för jag vet att det kommer att göra ont att lämna det återigen.
De dagarna de var här gick så jävla fort och nu har tillvaron blivit en enda lång väntan igen.

Önska mig lycka till imorgon!

Så blev det ett nytt år. Mina fina vänner kom från Sthlm och firade med mig och bättre än så kunde det inte bli.
De anlände dagen före nyårsafon. Vi åt middag och umgicks, skrattade och mindes en hel del roligt. Det blev en rätt tidig kväll.
På nyårsafton började vi dagen med att äta mysfrukost och bara vara. Kvällen började närma sig och nyårsmiddagen var på McDonalds, haha så roligt egentligen. V gick tillbaka till Kalle och började dricka och fixa oss. När alla var klara tog vi en taxi hem till Joel.
Jag orkar inte skriva så mycket. Kvällen och natten var väldigt bra.
Igår åkte Lisa, Mickis och Mikko hem och Natte stannade kvar. Hon åker imorgon. Det känns inte bra.
Idag har en bajsdag. Allt är blähä och hopplöst. Som tur är, är jag ensam nu och kan bara vara bitter utan att jag känner skuldkänslor. Skönt!

Jag hoppas på 2011 fast allt känns tungt. Svik mig inte! Vi har mycket jobb att göra.