A love story.
Har du någonsin varit i helvetet? Har du någonsin vrålat utan att höras?
Vi är olika, du och jag.
Min värld är inte din. Min är aggresiv, förgörande och vacker. Hur är din?
Idag är jag levande, imorgon är jag död. Ett ständigt krig med samma offer. Samma slag om och om igen.
Har du sett dina själsärr i spegeln? Glödanade ögon och ett elakt skratt? Det bränner, svider och bankar och du är rädd för att låsa upp. Rädd för att drunka i det som flödar ut, för att för evigt simma runt i ett hav av trasiga minnen och oförlåtna gärningar.
Idag vill jag bygga en stege ner till den mörka avgrunden, jag vill gå fritt bland eld, aska och skrik. Jag vill krama om mina vålnader och låta dem sticka knivar i mitt hjärta, jag vill se blodet forsa ut med smärtan. Jag vill le.
Har du älskat det som förintar dig? Mitt kaos älskar jag för utan det finns ingen ordning och inget jag. Det som ger och tar mest och utplånar all balans. Ingen gång är jag mer levande än när jag står i min misär och hittar färgglada bitar av skratt.
Vi är olika, du och jag.
Du vill tysta ner mig, döda mig och allt jag vill är att ge dig världen.
6 dagar och 10 timmar sedan.
En bubbla, en liten bubbla. Du gör fortfarande ont.
Det är alldeles för sent för att det ska vara ärligt.
Jag är alldeles för fast och du är alldeles för snabb.
Om 6 dagar och 10 timmar till gör det kanske mindre ont.
Utkast: Juli 2, 2011
Du vann. Det blir du och jag som alltid. Han är borta nu.
Kan vi snälla gå tillbaka nu? Snälla du.. jag orkar inte längre.
Galen själ.
Allt kanske blir en berättelse utan en klar början och ett smärtsamt slut. Nobody likes mondays, men jag saknar dem. Jag saknar veckodagar och fredagen har varat alldeles för länge.
Det är sommarlov i Wonderland. Solen skiner, spriten flödar och hemliga hjärtesorg uppstår. På andra sidan fönstret har vi verkligheten.
Wonderland, Wonderland. Samma låtar spelas, samma blickar hugger i hjärtat och allt är bara en dröm. En skapelse av det man tror behöver för att känna att man lever. Gränser börjar suddas ut och man dras med i något slags galenskap som känns mer och mer verkligt. Du blir sjuk, jag blir sjuk. Svara mig på en fråga: Är det inte dags att vi går tillbaka? Du gillar att styra och ställa och låtsas att livet är en färgglad knarkresa till Vegas. Tänk på en sak.. om du dödar mig kommer du inte heller att överleva.
Jag är inte rädd för dig längre. Jag vill dig väl. Jag accepterar dig. Sluta förneka mig.
Det kommer alltid att vara du och jag. Ingen annan. Jag kommer aldrig att älska någon mer för jag är du och du är jag.
Sluta var rädd, vi går tillbaka. Jag är trött och sliten. Vi har lekt färdigt nu.
Alltid du och jag, jag lovar.
Utkast: Juni 18, 2011
Du har dem snällaste ögon jag sett på länge. Jag fylls av en motstridig känsla. I want you, I want you not. Är det du eller vodkan som väcker den bultande lusten? Jag kan inte avgöra för vi är två. Hon är med och skrattar oss i ansikte. Det är hennes blick som får dig ur balans, jag tänker bara på hur städningen av ångesten som dyker upp efter några usla timmar sömn, ska kännas.
Hjärtat slår fortare och fortare och spriten rusar vilt i kroppen. Det är ingen idé att sätta sig emot henne. Hon ställer sig upp på bordet, kollar på dig och slänger av sig klänningen. Fyfan vad nöjd hon är! Vid refrängen på låten som spelas i en avlägsen bakgrund, klättrar hon över bordet över till ditt knä och tar med sig den lilla påsen.
Dina händer tar tag i hennes bröst medans hon spiller ut det vita pulvret på bordet och slickar upp det. Tror du att du hade henne? Så fel du hade. Ingen har henne, hon har allt och passar på att hämta mer när hon vinner över mig. Vet du varför hon får vinna? För hon har inget att ångra, inga gränser och hela världen i sin handflata.
Hon tittar i dina ögon och viskar ''knulla mig'' i ditt öra. Konstigt hur ordet nej upphörde att existera i din vokabulär.
Hon är skön, het, skriker och river dig. Du blir arg och knullar henne av nästan ren ilska. Ikväll är hon fastklistrad i din själ.
Imorgon är hon borta.
It's a one night show! Welcome to Wonderland.
När det äntligen är över.
Du sitter i tystnad och begrundar ett liv som har passerat förbi. Leenden och tårar, lycka och misär. Är du färdig? Kommer någon att minnas din blick? Människor med spår i hjärtat och sånger om frihet. Du älskade och hjärtat brann, du spillde blodiga tårar för någon som gick obemärkt förbi i andras ögon.
Han älskade något han aldrig kunde få. Ett jag som inte var ditt. Verkligheten var grå och kall som ett betonghus och du låtsades tycka att allt var vackert. En prinsessa i ett torn av trasslig och kvävande smärta.
Ni delade en lögn, en vilsen lögn i en värld du letade efter färgklickar i. Det var död i dina ögon och elden i ditt bröst matades av hans hunger efter din själ.
En dag vaknade du och allt var kallt och luktade rök. Du var blå inuti av alla regelbunda slag mot ett sinne som nästan svek dig. Du såg tornet och insåg att du inte var fri eller sann. Djupa linjer i ditt ansikte berättade för dig att han inte var mer än en vattendroppe som blandade ut din färg till en grå sörja.
Du öppnade dörren och klev ut i solen. Värmen smekte din arm och då visste du att det var över, att det aldrig skulle bli kallt igen. För du var inte prinssesan som skulle räddas, du var den som klev på vita hästen själv och red iväg för att rädda en smått förvirrad värld med identitetsproblem.
Russian Roulette.
Musiken dunkar. Hennes hjärta följer med. Det blir hårda slag mot ett förtvivlat, rubbat sinne. Tysta skrik dansar runt i ett ljudfyllt rum. Det gör ont, en molande smärta. Vad vore man utan minnen? Ett blankt papper. På hennes papper har alldeles för många kladdat. Vissa har ritat snyggt, andra har rivit sönder och aldrig ägnat en andra tanke åt spår de lämnat. Konsekvenser utav en trasslig existens uppenbarar sig då och då och påminner om solsken och doften av syrener.
Sommaren är här och i år känns den lugn. Oroligt lugn. Hon gillar inte känslan. Smällen kommer alltid men hon är inte rädd, bara på sin vakt. Ett alldeles för ohälsosamt kontrollbehov knackar på axeln och hon önskar att hon kunde skita i det och i det tomma rummet som alltid finns där. För tomhet känns tyngre än mycket annat som en människa upplever i ett alldeles för kort liv.
''Låt mig ta hand om dig!'' viskar hennes tvilling och den hon älskar att hata mest. Fan! Hon saknar henne. Hon med det fria, farliga sinnet. Ingen smärta, ingen kontroll. Det är bara att hoppa.
Ännu en gång sitter hon på kanten och lutar sig framåt.
A walk down memory lane.
Idag tog jag en promenad. Jag gick tillbaka några år och såg mitt liv rulla på. Jag gick förbi min gamla skola och kände hur det drog i bröstet, jag såg skåp och den gamla kafeterian. Det luktade alltid kaffe och musik där. Jag såg mig själv sitta på gräsmattan med Fia och spana in folk, jag såg killarna som tog ut soffor och stolar fast de inte fick.
Jag gick förbi Gallerian och mindes en mulen tisdag då ett stycke papper avslöjade att jag inte hade en pappa. Jag fortsatte mot parken och mindes några fyllor. I parken gick jag förbi stället då jag såg M med sina vänner. Jag var blond, smal och hade ett gult randigt linne. Han log sitt bästa leende och jag försökte kasta fram min bästa flört.
Jag såg stället där gamla Willys låg och där min pappa alltid köpte Eldorado nudlar. Jag minns att jag åt dem med falukorv och Aromat. Dem med fläsksmak var mina favoriter. Förbi Willys fortsatte min väg mot Fias gamla hem och kvällen då jag tog studenten. Alldeles nära ligger Monicas gamla lägenhet och våra tisdagar.
Jag gick mot Aga och mindes UB tiden. Vichy flaskorna fyllda med hembränt och tågrälsen, mina vita ballerinaskor och rädslan som släppte. Vid Aga blev man inte påkommen.
Vägen svänger mot Björksätra och jag följde den. En bit bara och sen vände jag.
Det livet ska jag promenera igenom en annan kväll.
En gammal text om valfri demon.
Jag är maten som din bordsgranne har beställt och som du har blivit sugen på. Jag är skivan som du inte borde köpa för att du inte har råd. Jag är affischen du inte borde riva ner för då förstörs hela bilden. Jag är den drinken som kommer att få dig att spy om du tar den. Jag är den fina färgen som ett gift har för att locka dig.
Jag kommer att ge dig ångest. Jag kommer att få dig att gråta. Jag kommer att få dig att tänka om.
Men likförbannat kommer du att göra det. Bara för att veta hur det känns, om det var värt risken.
Efteråt kommer dem mörka tankarna, ångesten och känslan av att du borde ha låtit bli. Ilskan kommer att göra att antingen göra om det eller låta bli det. Komma tillbaka eller inte. Leva med skuldkänslorna.
Du kommer att hata mig för att du inte lät bli. För att din självkontroll rubbades som aldrig förr. För att du inte var den exemplariska människan du trodde var. För att du gör misstag och skiter i konsekvenserna. För att jag skrattar dig i ansikte och säger: ''Jag visste det.'' För att det var förutbestämt och du hade inget att säga till om. För att ordet nej upphörde att existera i din hjärna när du behövde det som mest.
Jag kommer att ge dig ångest. Jag kommer att få dig att gråta. Jag kommer att få dig att tänka om.
Men likförbannat kommer du att göra det. Bara för att veta hur det känns, om det var värt risken.
Efteråt kommer dem mörka tankarna, ångesten och känslan av att du borde ha låtit bli. Ilskan kommer att göra att antingen göra om det eller låta bli det. Komma tillbaka eller inte. Leva med skuldkänslorna.
Du kommer att hata mig för att du inte lät bli. För att din självkontroll rubbades som aldrig förr. För att du inte var den exemplariska människan du trodde var. För att du gör misstag och skiter i konsekvenserna. För att jag skrattar dig i ansikte och säger: ''Jag visste det.'' För att det var förutbestämt och du hade inget att säga till om. För att ordet nej upphörde att existera i din hjärna när du behövde det som mest.
Och svaret på din fråga är ja, när du väl är där så kommer det att vara värt varenda sekund.
Så säg mig.. Vill du?
Så säg mig.. Vill du?
Ett brev till ingen om ingenting.
Jag saknar dig. Du är en del utav det hela. Det har du alltid varit. Du må tycka att det är fult att du inte uppskattas för den du är utan för att du befinner dig på rätt ställe. Å andra sidan, skulle du aldrig förstå.
Tycker du möjligtvis att jag förringar dig och din förmåga att se in på djupet? Det gör jag nog. Klandrar du mig för det? Du borde nog inte göra det med tanke på att du själv vill bli uppfattad som någon du inte riktigt är. Eller har jag fel igen? Jag ber om ursäkt i så fall. Nu när vi kom in på ursäkter, undrar jag varför du aldrig kan yttra ordet ''förlåt''?
Är det för att du väljer att vara stolt istället för att respektera andra? Jag misstänker att du får dåligt samvete men det väger inte lika mycket som stoltheten.
Det har nog aldrig varit bara du. Jag har också lurat mig själv, förstår du. Det har varit hela upplevelsen, som att gå på cirkus. Man vill se hela showen och inte bara aporna som balanserar på en boll med varsin pinne på nosen. Man vill ha allt. Musiken, tjejen som rider stående på hästen, jonglörerna.. allt, allt. Det ska kännas färdigt när man lämnar sin plats. Det ska vara blandade känslor och man ska sakna det så fort man kommer bort från det.
Förstår du vad jag menar eller kommer du att ge mig en undrande blick?
''Vad tänker du på?''
''Inget. Vadå?''
''Du ser alltid ut som you have something on your mind.''
Du har nog rätt. There's always something on my mind. Vad roligt att tom du kan ha glimtar av insikt. Du behöver det, du bara vägrar veta det än.
Kom aldrig bort. Jag kan behöva cirkusupplevelsen några gånger till. Än har jag inte tröttnat. Jag hoppas nog på att du har ett ess i ärmen. The grand finale. Publiken håller andan och man känner deras puls. Det låter nästan som en mycket tyst bas. Ljudet hörs knappt med slagen känns.
Du överraskar en sista gång och alla går hem med ''det där trodde jag aldrig skulle hända'' på läpparna och många år senare minns dem, skakar på huvudet och ler.
En gång för längesen, för ett liv sen..
Jag minns när jag stod och vrålade åt dig den natten. Jag kände mig liten och ful. Mitt hår var rufsigt, inte på ett sexigt, nyknullat sätt utan bara rufsigt. Jag var naken under filten jag höll runt mig. Jag skrek och svor och du bara satt på sängkanten, halvnaken med huvudet mellan händerna. Det var omöjligt att läsa av dig, omöjligt att veta om du tänkte att jag kunde dra åt helvete eller om du kände något överhuvudtaget. Det enda jag visste var att du var arg och kanske förvirrad, att du undrade varför jag skrek som en galning och kastade saker. Du sa inte mycket, tror jag. Jag minns mig själv men inte dig. Är jag egocentrisk? Dock minns jag att du skrek innan jag smällde igen dörren i ansiktet på dig. Vad du skrek om minns jag inte. Du kanske sa att jag var galen eller något liknande. Det verkar mest logiskt att du kunde ha sagt.
Sen var det tyst. Jag satte mig i soffan och väntade på att det skulle komma, det hav av tårar jag hade längtat efter, men inte ett skit hände. Mobilen låg på bordet och hånade mig: ''Ring nu och prata med honom, du vill det'', så jag ringde. Du svarade och förklarade att du inte skulle komma tillbaka, att det inte var någon idé att jag ens försökte. Jag berättade för dig att det inte var därför jag ringde, jag ville bara höra varför det alltid blir så. Bråk, missförstånd, den vreden som rev i mig skrattandes. Du hade inga svar, du ville inte prata med mig. ''Ring mig imorgon, då har jag lugnat mig, jag vill inte höra din röst just nu'', sa du och försökte avsluta ett samtal jag bara hade börjat med. Det var alltid så, vi var aldrig på samma ställe, vi tyckte aldrig lika.
Jag erkände att det var mitt fel, för den här gången var det faktiskt så, men glömde inte att påpeka att du aldrig kunde erkänna att du hade gjort fel eller betett dig som en idiot. Du höll inte med, utan bara stängde av och vägrade lyssna och sa gång på gång att du inte ville prata om det, eller prata med mig överhuvudtaget.
Jag la på, satte mig på balkongen och rökte några cigg. Jag minns inte vad jag kände eller vad jag funderade över. Någon gång efter det, somnade jag. På morgonen kände jag att det var skönt att du inte låg brevid.
Jag vet inte varför jag skrev om den här natten, det kändes som att jag behövde det. Märkligt nog, känns det bra på ett alldeles ovanligt sätt. Lättnad kanske heter känslan.
Och jag stängde allt i en liten trälåda med hopp om ljusare dagar..
Idag regnade det. Inatt var det varmt, alldeles varmt och nästan lite klibbigt.
Jag tänkte på de idag, mina älskade som är för långt borta och kände hur det sipprade längst hjärtat och jag kände mig kall. För en kort stund kände jag doften, värmen och hörde låtarna som spelades svagt i bakgrunden. Min stund med de var kort, för kort.. nästan som ett andetag.
Sedan var det hennes tur. Min mamma, min vackra mamma. Hennes röst, hennes parfym, hennes Asos cigaretter och hennes tomma löften om att vi snart ska hem när vi var på besök hos kaffedrickande och rökande vänninor med rött hår. ''Mamma ska bara röka en till och sen går vi..''
Jag minns hennes skratt och våra grannar som samlades i köket för att vaxa benen och skvallra. Deras mysklänningar och parfym lukten blandad med rök- och varmvaxlukt. De fick knappt plats i det lilla köket. Och så var det morgonrocken, hennes ''gå ut och köpa cigg morgonrock eller gå över gatan till tant Stella morgonrocken''. Den var brun blandad med rött och grönt och tung och alldeles för stor för mig. Den är borta nu, undrar vem som fick den.
Sjukdomen kom och tog hennes livsglädje. Istället för skratt, skvaller och kaffe kom det skrik, morfin och tårar. Precis som morgonrocken, försvann hon också. Hennes kläder och hennes skor hittade andra hem och främmande människor fick en bit av min mamma medans jag står tomhänt. Jag glömmer att ta med mig fotona och jag har inte halsbandet jag fick längre.
Jag saknar dig, mamma men jag kommer att fortsätta glömma ta med mig en bit av dig.
Idag handlade inte om de.
Det finns någon annan jag måste charma och visa vilken rolig och älskvärd person jag är. Hon är hård, dömande och kall. Hon kritiserar. Hon kastar ut mig åt hundar, trampar på mig och skrattar hånfullt. Hon förlåter inte.
Jag måste få henne på min sida, jag måste få henne att älska mig och se hur vacker jag är. Jag måste oavsett hur många smällar jag ta och hur blodig jag kommer ut från den kampen.
Så snälla du! Säg att du älskar mig..
Jag tänkte på de idag, mina älskade som är för långt borta och kände hur det sipprade längst hjärtat och jag kände mig kall. För en kort stund kände jag doften, värmen och hörde låtarna som spelades svagt i bakgrunden. Min stund med de var kort, för kort.. nästan som ett andetag.
Sedan var det hennes tur. Min mamma, min vackra mamma. Hennes röst, hennes parfym, hennes Asos cigaretter och hennes tomma löften om att vi snart ska hem när vi var på besök hos kaffedrickande och rökande vänninor med rött hår. ''Mamma ska bara röka en till och sen går vi..''
Jag minns hennes skratt och våra grannar som samlades i köket för att vaxa benen och skvallra. Deras mysklänningar och parfym lukten blandad med rök- och varmvaxlukt. De fick knappt plats i det lilla köket. Och så var det morgonrocken, hennes ''gå ut och köpa cigg morgonrock eller gå över gatan till tant Stella morgonrocken''. Den var brun blandad med rött och grönt och tung och alldeles för stor för mig. Den är borta nu, undrar vem som fick den.
Sjukdomen kom och tog hennes livsglädje. Istället för skratt, skvaller och kaffe kom det skrik, morfin och tårar. Precis som morgonrocken, försvann hon också. Hennes kläder och hennes skor hittade andra hem och främmande människor fick en bit av min mamma medans jag står tomhänt. Jag glömmer att ta med mig fotona och jag har inte halsbandet jag fick längre.
Jag saknar dig, mamma men jag kommer att fortsätta glömma ta med mig en bit av dig.
Idag handlade inte om de.
Det finns någon annan jag måste charma och visa vilken rolig och älskvärd person jag är. Hon är hård, dömande och kall. Hon kritiserar. Hon kastar ut mig åt hundar, trampar på mig och skrattar hånfullt. Hon förlåter inte.
Jag måste få henne på min sida, jag måste få henne att älska mig och se hur vacker jag är. Jag måste oavsett hur många smällar jag ta och hur blodig jag kommer ut från den kampen.
Så snälla du! Säg att du älskar mig..
Sommar 2010 (som började en aning tidigare i år.)
En sommar i Stockholm, nya vänner. Ett jobb, gamla vänner jag saknade. Gav upp det mesta och vann mer än vad jag förväntade mig.
Vi var ''förra onsdan-full'' och han kände sig givmild. Vi uppskattade de gröna ytorna på Rudan och han hejade på ett konstigt sätt.
Vi kollade på Sex and the City och bildspelet. Vi skrattade och festade hårt. Jag kom på ''han var inte så jävla grön!'' en sen natt på väg hem från Statoil.
Fucking Åmål och Dagboken blev fylleköp. Jag blandade jobb med nöje.
Vi satt på vårt ställe på Söder, den med bästa uteserveringen och vi drack dyr öl på Patricks. Vi drack billig öl på Brasserian och lyssnade på karaoken. Kärlekslåtar.
Jag impulsåkte tillbaka en regnig fredag och vi var oss själva för en helg.
Jag firade midsommar för första gången och blev överraskad. Tydligen var jag inte gjord av sten eller speciellt envis. Vi var på strandfest och jag badade mitt i natten. Vi åkte hem och var slitna och vilsna. Hamptons gav oss mycket och tog nästan lika mycket ifrån oss, men vi kom över det fort.
Vi drack en måndag kväll och hon sa aldrig mer. Mcdonalds blev uppskattad bakismat.
Tårar har runnit nedför kinderna men vi var aldrig ensamma.
Vi var 18 igen och vi shottade på Viper Room. Jag drack öl på Lill Pubens uteservering med mina boys. Jag trodde att jag hade hittat mig själv.
Jag berättade om en natt i the HotSpot och ångesten åt upp mig inifrån.
Interna skämt kom till så ofta att vi inte riktigt minns alla. Hon la upp sina alternativ på Stations uteservering. Jag sa nej men han hittade ett sätt att vinna ändå.
Vi åkte till Länna där jag drack vodka och hon fyllde år.
Han fick mig att känna mig vacker och jag ljög om att jag tyckte att det kändes dumt att bli bjuden på bio. Vi satte oss i en park och mina händer och min röst darrade.
Jag dansade nykter på O'learys och hon hade druckit en hel flaska vin själv.
Vi spelade tennis i Brandbergen och hon porrade sig inför kvinnor som bar slöja och dömande blickar. Vi satt i gropen och vi åt naturgodis, trots Atkins.
Misshandel var kärlek och sen blev vi också det Jag skickade sms till en gammal ''kärlek''. Jag bröt en vänskap. Jag var så bakis att jag ville dö.
Vi köpte islatte med vaniljsmak på Momo's. Vi låg omkring, hängde omkring.. you name it!
Vi var på efterfest på Vallavägen och hon blev lurad.
Jag vrålade åt honom klockan 03:00 och trodde att jag äntligen skulle få gråta. Det hände aldrig.
Jag hittade mannen i mitt liv och pappan till mina barn. Flera gånger.
Jag var på efterfest i Jordbro och någon stal mina rosa skor.
Jag slutade röka. Jag fick aldrig ett tack.
Jag hade en BRA sommar.
Vi var ''förra onsdan-full'' och han kände sig givmild. Vi uppskattade de gröna ytorna på Rudan och han hejade på ett konstigt sätt.
Vi kollade på Sex and the City och bildspelet. Vi skrattade och festade hårt. Jag kom på ''han var inte så jävla grön!'' en sen natt på väg hem från Statoil.
Fucking Åmål och Dagboken blev fylleköp. Jag blandade jobb med nöje.
Vi satt på vårt ställe på Söder, den med bästa uteserveringen och vi drack dyr öl på Patricks. Vi drack billig öl på Brasserian och lyssnade på karaoken. Kärlekslåtar.
Jag impulsåkte tillbaka en regnig fredag och vi var oss själva för en helg.
Jag firade midsommar för första gången och blev överraskad. Tydligen var jag inte gjord av sten eller speciellt envis. Vi var på strandfest och jag badade mitt i natten. Vi åkte hem och var slitna och vilsna. Hamptons gav oss mycket och tog nästan lika mycket ifrån oss, men vi kom över det fort.
Vi drack en måndag kväll och hon sa aldrig mer. Mcdonalds blev uppskattad bakismat.
Tårar har runnit nedför kinderna men vi var aldrig ensamma.
Vi var 18 igen och vi shottade på Viper Room. Jag drack öl på Lill Pubens uteservering med mina boys. Jag trodde att jag hade hittat mig själv.
Jag berättade om en natt i the HotSpot och ångesten åt upp mig inifrån.
Interna skämt kom till så ofta att vi inte riktigt minns alla. Hon la upp sina alternativ på Stations uteservering. Jag sa nej men han hittade ett sätt att vinna ändå.
Vi åkte till Länna där jag drack vodka och hon fyllde år.
Han fick mig att känna mig vacker och jag ljög om att jag tyckte att det kändes dumt att bli bjuden på bio. Vi satte oss i en park och mina händer och min röst darrade.
Jag dansade nykter på O'learys och hon hade druckit en hel flaska vin själv.
Vi spelade tennis i Brandbergen och hon porrade sig inför kvinnor som bar slöja och dömande blickar. Vi satt i gropen och vi åt naturgodis, trots Atkins.
Misshandel var kärlek och sen blev vi också det Jag skickade sms till en gammal ''kärlek''. Jag bröt en vänskap. Jag var så bakis att jag ville dö.
Vi köpte islatte med vaniljsmak på Momo's. Vi låg omkring, hängde omkring.. you name it!
Vi var på efterfest på Vallavägen och hon blev lurad.
Jag vrålade åt honom klockan 03:00 och trodde att jag äntligen skulle få gråta. Det hände aldrig.
Jag hittade mannen i mitt liv och pappan till mina barn. Flera gånger.
Jag var på efterfest i Jordbro och någon stal mina rosa skor.
Jag slutade röka. Jag fick aldrig ett tack.
Jag hade en BRA sommar.
In my hood.
Jag vet vad jag fastnar för, men vad fastnar ni för? Jag saknar de gamla tiderna jävligt mycket och jag undrar vad det är som jag inte är klar med. Jag borde inte se tillbaka på något så fult, trasigt och grått. Det är påfrestande att upptäcka skönhet i så mycket smuts. Man fortsätter ge det massa chanser i hopp om att man kommer hitta just det. Det som inte finns, det som jag inte har ett namn på.
Det du har gjort mot mig satte djupa spår, jag trodde att jag klarade det så länge jag låtsas som ingenting. Det funkar inte så. Jag borde ha vetat bättre.
Du var vacker och trasig och du valde mig. Du ljög, du hotade, du slet sönder så mycket. Du bad aldrig om ursäkt och du kastade bort mig när jag stod på mig. Det gör ont att jag lät det gå så långt.
Jag får ta smällen för det idag då jag letar efter dig i alla.
Det är nästan som att jag vill hämnas, vill göra illa dig. Du finns inte där, de är inte du.
Jag minns din blick, ditt leende och dina långa ögonfransar. Jag minns när du bankade på min dörr mitt i natten, full och påtänd och ville att jag skulle följa med dig. Jag minns hur jag kunde sluta andas när jag såg dig. Jag var rädd för dig samtidigt som du var det finaste jag visste.
Jag minns när stoppade mig i trappen och försökte kyssa mig och jag sa nej för att jag visste att det var bäst så. Du vann alltid.
Varför valde du mig? Jag kommer aldrig få svar på mina frågor och jag måste få bort dig, ta itu med dig. Det har gått för långt. Jag gör illa mig själv idag och jag förtjänar inte det. Jag måste prata om dig, skriva om dig, bli av med dig.
Galna nätter väntar alla..
Scream you bitch! Just scream!
Du är förbannad och ingenting duger, du sliter sönder dig själv och skrattar bort smärtan. Du skäms över dina tankar. Du är rädd för att misslyckas. Du är vilsen och ledsen. Du känner inte igen dig själv.
Du hoppas inte längre. Du vill överdosera allt det dåliga. Du känner hur det bankar i dig. ''Släpp ut mig, din hora!'' Du vet inte hur.
Du kan inte förklara eller hitta en långvarig lösning.
Du hatar att det kan kännas så. Ditt kontrollbehov kliar och svider.
Du vill fly. Tillbaka på ruta ett.
Du känner dig galen och ostabil. Du kan inte vinna det där.
If you can't fight it, like it.
Here's Johnny!
Don't push the red button!
Just gonna stand there and watch me burn?
But that's alright because I like the way it hurts.
Just gonna stand there and hear me cry?
But that's alright because I love the way you lie.
Can you meet me halfway?
Baby I still need you.
But if you stay I'll leave you.
Cause I got to get away.
You look into my eyes.
I get out of my mind.
Varje gång är som den första gång vi sågs.
Även om det är över nu.
Du vet inte vad du har.
Men om drar får du se vad du inte har kvar.
Allvarligt talat är det såhär det ska vara?
Om du förklarar..
Vad ska jag säga? Hur ska jag göra?
Jag har försökt men du vill inte höra.
Cause now I'm that bitch.
When your life is going too fast
Off the train tracks
I can slow it down
Just when you think you're about to turn back
Scared you might crash
I'll be around
Can't you tell that this is all just a contest?
The one that wins will be the one that hits the hardest.
Cause anytime that you needed me, I'd be there
Its like you were my favorite drug
The only problem was that you was using me
In a different way than I was using you
